tisdag 31 mars 2009

Ombytta roller..

.. eller i alla fall från och med imorgon! Och idag fick jag precis en sådan där känsla som fanns inom mig för ganska så exakt 8 månader sedan. Då, den 31 juli 2008, gjorde jag min sista arbetsdag och jag berättade om den här Idag infann sig samma känsla, en känsla av bubblighet inom mig och jag hade lust att skrika ut det berömda vrålet från vår balkong! Svårt att förklara, men jag antar att jag berättar mer om min nya vardag i ett senare inlägg.

Men först lite om den tid som varit. I fredags kom så vår älskade Alex hem och hela familjen var äntligen samlad. Norah sken upp lite extra på lördags morgonen när pappas ansikte dök upp..

Mysstund i sängen
Alex var lättad att vara hemma igen. Fast jobbigt med tidsomställningen. Jobbigare än det var sist vi var i USA, jag vet inte om det berodde på att han landade på kvällen istället för tidig morgon, som det var då vi landade från vår USA-resa förra året. Att se en person sluta fungera, ja det är högst olustigt och ungefär så har det varit att se Alex de senaste dagarna. Han har liksom "gått in i dimman", ordagrant. Hjärnan har slutat fungera men kroppen fortsätter röra sig som om hjärnan vore vaken fast den egentligen inte är det. Oerhört läskigt!

Från och med imorgon inte längre bara superfarsan utan också hemmapappan!
Vi har haft en hel del att göra i och med vår kommande försäljning av lägenheten. Vi är lyckligt lottade att vi har så fina vänner som ställer upp i alla väder, hjälper till att bära kartonger och flytta på möbler.. OCH underhåller Norah.. TACK Tobbe och Sandra, ni är underbara!!

Sandra läser bok med Norah
Denna vecka har börjat lyxigt. Båda två hemma i dagarna två utan att det är helg :) Igår tog Alex sin nya roll (!) på största allvar och promenerade upp till öppna förskolan. Väl där träffade han Norahs kompisar (med tillhörande mödrar) från vår föräldragrupp. Jag frågade Alex hur han tyckte det hade varit och till svar fick jag; "Ja, jag sjöng två pucklar istället för en puckel och fick onda blicken av en mamma" Inte lätt det där med sångövning, men snart kan han varenda barnvisa!

Norah testar gåstolen

Det gäller att börja i tid. Din pappa läste när han var två år, Norah!

Idag har vi haft en fotograf här hemma och tagit bilder av vår lägenhet. Vi hoppas de blev bra, vi kände i alla fall att det fanns bra förutsättningar. Skönt, nu är en etapp avklarad. Nu väntar nästa; finliret fram till visningen!

Norah test sover (!) i sitt nya rum
Idag kände vi att vi ville gå ut på restaurang och fira. För idag är det ju inte vilken dag som helst. Bland annat har vi Molly att fira som fyller 7 månader, HURRA HURRA HURRA! Idag kom även de första vårkänslorna fram, på riktigt och för att stanna, hoppas vi - det ville vi fira. Jaa, nej.. vi tyckte helt enkelt att den här dagen passade bra att gå ut och äta. Vi tog oss så långt som ända till Solna centrum och till "Grekens Taverna" och åt vår middag.

Full koll på väg mot restaurangen


Dagens middag; Sovlaki och grillad halloumi!


Norahs middag; nyckelknippa!

Mor och dotter

Nu är det hög tid för mig att förbereda mig inför imorgon. Måste nog ta mig en ordentlig koll i garderoben efter nått att ha på mig, för det har liksom inte funnits tid eller ork att inhandla nya roliga kläder till mig på sistone. Det får helt enkelt hinnas med på lunchrasten någon dag den här veckan. Och vilken tid går man upp nu igen? När måste jag ta tunnelbanan härifrån? Och oj oj oj.. känner nu att jag är nervös.. håll tummarna för mig imorgon!!! Weeeeeeiiiiiiiiiiiiii!

torsdag 26 mars 2009

Sista från andra sidan

Efter två veckor så ska jag åka hem. Det är två veckor som känts som två månader mentalt. Jag har hunnit med mycket men jag har samtidigt inte kunnat koppla av på samma sätt som jag brukat kunna göra.

Jag nämnde det lite i förra inlägget och det är att det har varit brutalt jobbigt att vara ifrån Norah. Efter att Max och jag spenderade några dagar ihop när han var ledig i söndags och måndags var jag färdig för att åka hem. Det är lite trist att det har varit så. Jag kanske har varit tråkigare sällskap här på grund av det. Men det har varit alldeles för mycket i skallen för att jag ska ha kunnat koppla av helt och hållet. Sedan har vi trots allt köpt ett hus, jobbet ockuperar mig fortfarande mentalt och sedan har det varit lite sådär med att koppla av från Gnagarforum.

Så de senaste dagarna har jag mest räknat ned tiden till att åka hem och ingenting särskilt har gjorts. Däremot var det mer aktivt i helgen. Då fick jag uppleva bland annat något jag länge velat pröva på.

Baseball!

Men innan dess så var Max och jag på ett mindre flygmuseum i Phoenix. Eftersom jag är totalt intresserad av flygplan (och till skillnad från mina bröder totalt ointresserad av bilar) så såg jag framemot det. Det var inget stort flygmuseum men de flygplan de hade och utställningen som hörde till höll hög klass. Ska inte tråka ut er med så mycket text men däremot visa ett par bilder från Falcon Airfield.



Halvtaskig bild men klicka gärna på den så får ni se en Mig 15, en F4 Phantom (en av mina favoriter) och en Mig 21 på Falcon airfield.



Kronjuveln på museet är dock den flygande B17 som de har på plats. Det här bombflygplanet är en stor anledning till att andra världskriget slutade tidigare.


Flygplanet från en annan vinkel.


Det fanns också ett läckert flygande exemplar av en P51-Mustang. Ett oerhört vackert flygplan från andra världskriget.


Mustangen inrullad i hangaren.

Efter besöket vid flygplatsen reflekterade jag över en sak i USA som... ja... faktiskt äcklar mig smått. Reklam speglar enligt mig en hel del om hur ett samhälle är uppbyggt. Jag skulle vilja påstå, utan att överdriva, att 80 procent av reklamen här i USA handlar om:

1) Hur du ska minska dina kreditkostnader.

2) Vilken advokat du ska anlita

3) Reklam för en pinsamt stor amerikansk bil eller

4) Skräpmat.

När jag igår tittade på senaste Southparkavsnittet där de gjorde en parodi på ekonomin så skakade jag huvudet åt reklamavbrotten som till stor del handlade om hur människor kan minska på kreditskulder och samtidigt vilken bil de ska köpa.Fullständig ironi.

När nästan 80 procent av befolkningen har kreditskulder så är det inte svårt att förstå vilka problem det är med ekonomin här.



En av många typiska reklamskyltar i USA.


En annan... Åkt fast för rattfylla? Inga problem. Advokater står på kö för att hjälpa dig.

Ansvar för egna problem verkar inte finnas. Ett bra skyddsnät saknas socialt sett i samhället utan egna, och ofta dyra privata försäkringar. Det leder till att många fått det svårt när de förlorat sina jobb. Problemet här är bara att du inte blir straffad för att du skiter i att betala dina huslån. Tvärtom kan du bli premierad.

Banker ringer upp människor som bor kvar i hus nu som de inte betalt lån för på flera månader och erbjuder dem uppemot 1 000 $ i månaden för att sköta om huset tills de kan sälja det. Med andra ord så straffas du inte för slarv här (förutom att du fuckar upp din kredit). Du får pengar för det. Gör du däremot det rätta och säljer ditt hus för att du inte kan betala för det (och förlorar pengar i affären) så är du skyldig banken pengar. Avsaknaden av logik är fullständig.

Nu framstår jag som värsta gnällspiken och jag känner att jag är det. Det finns mycket som är bra med USA. Men kontrasterna och det som är dåligt är ibland ologiskt idiotiska.



Hur som haver så skulle vi pröva på något jag alltid velat pröva på. Baseballburar.

Det är som en drivingrange för golf. Förutom att du svingar ett baseballträ på bollar. Vi åkte till Kiwani park. Ett trevligt grönområde i Phoenix och med oss hade vi Max kompis Chris. Tur var det det, för han gav några bra tips.

Efter några riktiga luftslag på slow softball (större bollar, lägre hastighet) så gick det bra. Till slut vågade jag mig på rätt snabb baseball där bollarna kom emot en i 100 kilometer i timman. Det var svårt!

Nu, Baseball ser inte så avancerat svårt ut men träningsvärken jag vaknade upp med dagen efter var inte från denna planet. Varje harkling kändes smärtsamt i revbenen och jag hade otroligt ont i både armar och händer. Först nu, efter tre dagar har det släppt lite!

Felträffarna kändes i hela överkroppen och jag antar nog att jag inte hade helt rätt teknik när jag svingade iväg.




Jag började med låååångsam softball...


Och jobbade mig uppåt snabbtflygande baseballs!


Max kompis Chris gav mig coachningstips!

Och utöver det har det som sagt varit en väldigt lugn vecka. Jag har mest väntat ut tiden till att åka hem. Förhoppningsvis har inte min bror tyckt jag varit för tråkig men det har som sagt varit tungt utan Norah. Det här blir nog sista resan solo på många år. Förutom kanske en fotbollsweekend med grabbar = )

Nu väntar jag på mitt försenade flyg på flygplatsen. Om en halvtimma kommer vi att borda flygplanet och förhoppningsvis går resan tryggt och snabbt så att jag väldigt snart får pussa mina älsklingar där hemma igen!


Ett stort tack till Max för att han tagit hand om mig under vistelsen, vi ses snart igen.

Den som väntar på något gott...

Nu är det två veckor sedan jag såg Alex kliva in i en taxi för färd till Arlanda och vidare mot US of A. Och imorgon är han hemma igen! Tiden har gott fort och kanske är det på grund av allt vi haft (och har) att stå i inför kommande flytt till Segeltorp! Dagarna har mer eller mindre flugit fram, ibland med nästan för mycket aktiviteter på schemat. Kvällarna har varit desto långsammare och ensama. Men som sagt, den som väntar på något gott...


Norah knöt sina händer och bad en bön "Hoppas, hoppas vi får radhuset i Segeltorp"
Och när mamma viskade i örat på torsdag kvällen för en vecka sedan utbrast Norah..

"Ja ja ja ja ja hejjja hejja"

Efter den uppståndelsen som var är det inte konstigt att man somnar mitt i leken på lekmattan och utan att mamma hunnit sätta på pyjamasen. Men har vi vunnit budgivningen så har vi!

Nu är jag helt slut säger Norah och somnar mitt i leken..

"Snart tar jag dig, kompis" Eller ja, i alla fall din svans..

"Spegel, spegel.."

Gröt är gott. "Är du säker på att det inte..

.. finns lite kvar i skålen, mamma"

Nu väntar en eftermiddag och kväll och en dag innan Alex är hemma igen. Det ska bli jätteroligt att få hem Alex, det tycker vi alla tre.. Och snart är det dags för skiftbyte här hemma! Och nej, det är inget aprilskämt! Jag ska jobba igen!!! Det känns jättespännande och roligt.. nog för att jag glömt bort hur man gör när man går på möte (!) och ännu värre, skriver en rapport... Men men det får ta den tid det tar att komma in i jobbet igen. Det tar väl bara en vecka att gå igenom alla mail som kommit sen den 1 agusti 2008 :)

Jag överlåter mer än gärna till Alex att få vakna upp brevid denna tjej. Ibland ligger hon med baken mot ens ansikte men oftast möts man av ett par kornblå ögon och ett leende.

Pappa, välkommen hem!

måndag 23 mars 2009

Ett MASTODONTinlägg!

Så, nu har jag inte skrivit på ett par dagar. Men det har ju hänt mycket. Väldigt mycket. Först och främst så spenderade jag några underbara dagar i Texas med Jonas och Malin. Återigen ett tack till båda, det var ett rent och underbart nöje.

Sedan vände skutan återigen mot Phoenix. Och här har det varit full rulle från dag 1. På fredagen fick jag förmånen att se min bror få sitt amerikanska medborgarskap. Jag hade känslan av att det skulle bli väldigt, väldigt "patriotiskt" men jag var väl inte riktigt inställd på vad som skulle ske. Likväl var jag glad över det. Medborgarskapet underlättar för Max, och något han förtjänar efter 11 år i landet.


Domstolshuset Max skulle få sitt medborgarskap i från Utsidan. En gigantisk glasbyggnad med stora tomma ytor inuti och sedan rader med domstolsrum.


Max var inte ensam. Drygt 110 personer från 25 olika länder skulle vigas in för dagen. Här är han och Sylvia utanför det huvuddomstolsrummet.

Själva ceronomin var väldigt... proamerikansk. Det var olika melodier som visades på tv-apparater. Folk sjöng. De som ville fick hålla tal för alla andra. Sylvia och jag fick klockrena platser på övervåningen där vi kunde se ned på allting.


Max är på rad 4 längst till vänster och håller på och fyller i en blankett under en långt utdragen ceremoni.


Så till slut så skulle alla sväras in till USA. Här blev det intressant för, och nu ljuger jag inte, två kontrollanter gick runt och såg till att alla svor eden...


Efter det väntade paradsången "I'm proud to be an american". Vid denna tidpunkt tog alla upp små miniflaggor och började vifta samtidigt sången gick. Domaren bar sin flagga majestätiskt.

Max tvekade länge. Men till slut så tog han upp sin flagga och viftade lika mycket själv. Motvilligt.
Jag hade velat ta bild av det. Men tyvärr så dog batteriet på min kamera precis när ceremonin startade. Lyckligtvis har jag kunnat sno bilder från Sylvias kamera.


Max står och ståtar med sitt medborgarskap tillsammans med domaren som svor in honom. Till vänster hans fru Sylvia.

Efter att Max fått sitt medborgarskap på fredagen så blev det firarlunch på Famous Daves. Förutom lite mer originell service och inte så mycket av det klassiska och falska "hey, how are you sir" så hade vi en rolig servitris och bra mat. Efter det hägrade lite shopping i Chandler Mall innan vi drog hem för en lugn kväll för att fira Max medborgarskap. Lördagen efter skulle det däremot hända en hel del mer.

Då väntade nämligen hockey = )
Max jobbade till 16. Därefter laddade vi upp hos hans kompis Chris innan Phoenix-Vancouver väntade. Jag såg framemot det väldigt mycket. För, som den sportidiot jag är, så ville jag veta om det verkligen skiljde så mycket mellan europeisk och amerikansk idrott.

Det gjorde det.


Vi parkerade vår bil i den gigantiska, men ack så smidiga parkeringen utanför arenan. Solen steg ned vid sjubilden och gav en skönt härlig dramatisk bild.


Arenan från utsidan när vi närmade oss arenan.


Utanför arenan så såg vi en kille som faktiskt hade ett större huvud än vad jag har. En bedrift som jag själv ser det.


Tre biljetter för Phoenix-Vancouver!


Till skillnad från svenska arenor så var det sjuuuuukt kommersiellt utanför arenan. Bland annat hade ett gigantiskt område byggts upp med barer och annat utanför och dylika reklamskyltar fanns överallt. Att Arizona Cardinals (NFL-lag) arena fanns bredvid underlättade säkert.


Jobing.com arenan var helt enorm inuti. Jag blev lite chockad över storleken. Van vid gl0ben så ställde de nästan 18 000 platserna mig helt. Vi hade platser på sektion 226. Det kändes sugigt på förhand men faktum var att vi såg alldeles utmärkt från platserna och det kändes svårt att hitta platser som det var dålig sikt på. Vi betalade 35 $ för våra biljetter. Ungefär 280 bagis. Platserna längs långsidan på nedre plan gick för 200-300 $. Dvs 1600 kronor till 2400 kronor...


Ett kanadensiskt lag är på besök. Då ska båda flaggor och båda länders nationalsånger sjungas.


Ett tecken på att vi var i kommersiella USA var att de drog ut en gigantisk chalupa mellan perioderna. Chalupan hade små motorer och flög runt arenan...

I en annan periodpaus körde en taxibil runt på isen innan folk kastade bollar in i bagageutrymmet på den. Om det inte det var nog så var det reklamavbrott var FEMTE minut mer eller mindre. Då skrinnade snygga brudar in på isen och skrapade bort lagringar från isen... Irriterande var bara förnamnet. Men...

Matchen var riktigt rolig att kolla på. Efter en total Vancouverdominans första tio minuter (Vancouver är ett av Nhl:s bästa lag) så tog Phoenix (ett av Nhl:s sämsta lag) helt över. Phoenix vann med 5-1 och de gjorde ett av de roligaste målen jag någonsin sett live.

Jag låter er se det live. I denna video så kan ni se, ungefär 1:15 in, ett hysteriskt mål. Vancouver hade avaktande utvisning och tog ut sin målvakt för att spela 6 mot 5. Då schabblar en av deras backar radikalt och orsakar ett otroligt roligt självmål. Jag garvade som fan.



Mot slutet gjorde Vancouver 1-5 och gänget med kanadensare (de var många) jubladesom det var det avgörande målet. Vi hade många runt oss. Bland annat en svensk tjej som lärde sina kompisar att skrika "kom igen då!". Vancouver har som bekant sex svenska spelare!


Där har ni det från en gigantisk jumbotron. 5-1 till ett av Nhl:s sämsta lag mot ett av de bästa. Enligt speakern var det en "selloutcrowd" . 17 125 personer. Vi var väldigt förvånade över det för det var väldigt tomt innan.

Men det är det som är grejen med amerikansk idrott. Många människor kommer och kollar, men många finner större intresse av att kolla på barerna och dricka öl innan. Innan matchen började var det, och det här säger jag med säkerhet från många arenabesök, högst halvfullt.
Framför oss reste sig en kille minst 10 gånger för att gå och köpa öl och mat under matchen. Det verkade inte som om att han brydde sig om matchen.

17 125 pers. Men om jag får välja en viktig match för AIK med 3 000 på läktaren, lätt att jag väljer AIK. Stämningen inne på jobing.com arena var närmast begravningslik stundtals.

Men det var häftigt att gå på hockey. Det var häftigt att se amerikansk idrott. Nu förstår jag delvis varför collegeidrotten är så absurt stor här i USA. Jag förstår varför en stad som Austin har en sjuk stadion för ett collegelag med en GIGANTISK STADION.
För där handlar idrotten om idrotten. Även om pengar, på ett och annat sätt finns involverat där. Men all jävla reklam utanför, och innanför Phoenixmatchen var faktisk äcklig att se.

Dagen efter var det slapptime. Både Max och Sylvia var lediga. Så efter en visit hos Petsmart (för presenter till min lilla prins Kurre) så drog vi och bowlade. Det var ironiskt. För min sista dag hos mina kära (och saknade arbetskamrater) så spelade vi bowling. Eller näst näst sista dag snarare. Sak samma. Vi bowlade!
Det var billigare än hemma i Sverige och jag öppnade lysande med två strikes. Sen gick det sådär. Men jag var rysligt nära ett personligt rekord med en 121 serie. Max bowlade en 132 serie och bevisade därmed att han var bättre Barack Obama som nyligen medgav att han bowlat 129 som bäst på Jay Leno!

Sylvia påbörjar sin 104-serie. Sylvia var klart bäst på att kasta rakast!


Max bowlar 132 och visar att han är bättre än Obama.


Själv var jag grymt nöjd. Jag gjorde 121 och slog nästan personligt rekord (125) på bowling. Faktum är att jag bowlade 110, och 97 innan och det är faktiskt sjukt ovanligt.

Hur det är att vara här? Det är bra. Även om jag har spenderat lite för mycket pengar så känns det bra. Men det har varit sjukt stressigt med budgivningen och det har varit jobbigt utan Norah, Lisa och Kurre. Saknar alla tre mycket.

Nu väntar en stressig visning när jag kommer. Själv föreställer jag mig hur det kommer att vara att landa på fredag och inte gå till jobbet på måndag.

Det känns lite deprimerande. Jobbigt. Jobbet har cirkulerat så mycket i hjärnan de senaste två veckorna. "Jag borde hunnit med detta". "Synd att jag inte gjorde det" osv. Kommer bli konstigt att inte möta Ylwa, Oddan, Wånkmar, Stina, Strand, Larsson och Palsternackan på måndagen.

Det är först nu jag tänkt på det. Jag ska inte jobba med dom i en "nu måste vi bestämma oss miljö" utan vara föräldraledig. Märkligt som sagt. Men fantastiskt skönt att vara hemma med Norah =)

torsdag 19 mars 2009

Segeltorp här vi kommer!

Japp, ni läste rätt. Vi ska skriva kontrakt på radhuset. Vi ska flytta till Segeltorp! Vi är fortfarande omtumlande och har nog inte riktigt fattat det än.. och efter några sega och långa turer med budande är vi nu äntligen i hamn. Jippie!

Så i sommar är ni alla välkomna hem till oss för att sitta på vår gigantiska veranda och lappa en kall öl eller annan svalkande dryck. Och som betalning för det kanske vi ber er om lite barnpassning, kattvakt (!) och kanske hjälp om att flytta en och annan kartong!

Nu tar vi nästa kliv

tisdag 17 mars 2009

LBJ & The Capitol

Idag blev det en aktiv, men ändå soft dag. Malin och jag skickade Jonas till hans slavarbete tidigt på morgonen. Därefter blev det en del messande med Lisa angående radhuset vi just nu är intresserade av. Efter det bestämde Malin och jag oss för att ta en tripp in till Austin - Texas huvudstad.

Två besöksplatser hägrade. Lyndon B Johnsons museum och The State Capitol.
För er som inte vet så var LBJ USA:s president efter att JFK (det var populärt med förkortningar av namn på den tiden...) mördats 1963. Som en lokal son var det inte bara hans fem år som president som han minns för, utan även ett engagerande arbete på flera fronter dessförinnan. Museet var omgärdat av byggarbetsplatser men såg spektakulärt ut från insidan.


Malin tittade misstänksamt på en säkerhetsvakt som såg ut som Usama Bin Ladin.


Svårt att tyda på bilden men på väggen finns det en gigantisk graverad symbol av presidentsigillet. Syns dock utmärkt om du klickar på bilden!


Vid en station satte Malin och jag oss för att lyssna på skämt av den humoröse presidenten. Förutom att han rörde sig extremt robotlikt och var kall mot oss var han rolig.


På tionde våningen fanns det en kopia av The Oval Office som det såg ut under 60-talet.


En vy från trappan som ledde upp till fjärde våningen. Om ni funderar vad hyllmeter efter hyllmeter föreställer så är det Lyndon B Johnsons samlade skrifter.

Efter ett väldigt intressant och givande besök så drog vi i in till stan. Själv var jag extremt förvirrad mentalt. För mitt under besöket hade Lisa smsat om läget i budgivningen på radhuset. Det låg på 1800. Efter en stunds funderande messade jag tillbaka "höj till 1900".

Med det i skallen fick jag se hur amerikansk parkering kan gå till...


Du går bort till en låda och sätter in en sedel i fickan för din parkeringsruta... Ingen biljett, ingen bekräftelse. Nada. Missar du att sätta in en sedel blir bilen bortkörd.


Downtown Austin.


Den här skrapan var, rätt så, mycket vackrare än Hötorgsskraporna.


I USA trycker man inte för övergång över gatan. Det sker per automatik. Men när det gör det så har du inte mycket tid på dig. Här blev det nyss "vitt". Det slår sedan nästan direkt över till rött och då visar en sekundmätare hur lång tid du har på dig innan en långtradare manglar ned dig.


Vi gick mot the State Capitol därefter. Texas riksdag. Byggnaden är absurt hög. Över 100 meter och riktigt ståtlig. Det är Paul McCartney som går över gatan i mitten för övrigt.


The State Capitol på närmare håll.


En svindlande blick upp i kupolen från botten...

Vi gick på guidad tur i The State Capitol. En intressant guide tog emot oss. Han verkade ha en disfunktionell höger arm, konstiga ögon och hade extremt långa naglar (men rena sådana). Minst sagt var han ett original.


Vår guide underhåller oss inne i Texas riksdag.


Det var här George W Bush den yngre började sin politiska karriär på allvar. I Texas motsvarighet till riksdagen. Det var en intressant sal. Dels för att det var här som elröstande bland representanterna började för första gången. Genom knappar kunde representanterna lägga sina röster som sedan registrerades på skyltarna ni ser längst fram.


Representanthuset från en annan vinkel. Borden inne i huset är original och nästan 140 år gamla!


När vi gick runt omkring bland borden såg vi att vissa representanter glömt snacks kvar. Vi garvade åt politikern som glömt en burk med snickers, mars, raiders och bountysnacks...


En fascinerande upplevelse var att stå mitt på den stjärna som ni ser centralt i bilden (dvs stjärnan innanför kransen). Väl där och om du antingen klappade eller pratade uppåt så hördes ett enormt eko som verkligen dånade i skallen. Det som var häftigt var dock att om du stod en meter bredvid så hördes inte det!


Stjärnan låg nämligen precis i linje med kupolens topp vilket orsakade det märkliga ljudet. Väldigt fascinerade och häftigt!


Det blev en sista bild på The State Capitol innan jag och Malin drog hemåt.

I hemmet sedan blev det konfererande på telefon med Lisa om budgivningen som pausat för kvällen. Nervigt. Imorgon (eller idag för er) så vet vi hur det går.
Malin och jag drog ut i den sköna solen, filosoferade och solade gott vid en iskall pool innan vi plockade upp Jonas från jobbet!

Det är min sista kväll i Austin och det känns absurt att mina fyra kvällar här har gått så snabbt. Känns som om jag kom hit igår. Men vi har haft några roliga dagar. Då antar jag att allt går mycket snabbare. Hit ska jag dock styra kosan på nytt. Trevlig stad och trevligt sällskap!