tisdag 24 juni 2008

Att oroa sig

Don't worry.
About a thing.
Cause every little thing.
Is going to be alright.

Bob Marleys enkla men otroligt klockrena text hummar jag på ibland. Oftast på jobbet när det ibland känns som att man svävar i luften ovanför en avgrund.
På senare tid hummar jag dock rätt ofta på den inför förlossningen. Det hjälper när hjärnan börjar glida iväg i otäcka tankar. Det har nog gjort sitt till att jag, och jag tror nog Lisa också, inte är sådär jätteoroade inför förlossningen.

Men andra är det. My god. Andra är verkligen det.
Och jag skulle vilja ge dom alla en örfil och skrika "Get a hold of yourself!!!". För att sedan humma Bob Marley i örat på dom.

Nu låter jag hård men å andra sidan så kommer just jag och Lisa från vad som var tänkt att vara en gemensam dag på Solna barnavårdscentral tillsammans med flera andra förväntansfulla föräldrar. Lisa och jag hade inga större förväntningar, men likt pappagruppen jag hade varit på tidigare så hoppades vi på ett bra utbyte med andra föräldrar. Konkreta diskussioner.

Men devisen "don't worry about a thing" verkade inte existera innanför de fyra väggar som vi, ungefär 14 par, samlades i. Faktum är att hela förmiddagen var en enda lång lidelse. Värsta möjliga scenarion målades upp av framför allt två kvinnor (som gillade att prata om sig själva) där allt från att klippa upp slidan ned till rektum till downs syndrom barn lyftes fram.
Allt följdes upp av ett
Hur vanligt är det?
Vi diskuterade smärtstillande i 25-30 minuter, det gav något. Resterande tid var bara en negativ upplevelse eftersom den spenderades med fokus på bara negativa saker. Det var trist och tråkigt. Vi var inte där för det, vi var där för att veta om vanligaste möjliga scenarion.

Lisa och jag bestämde oss rätt snabbt på lunchen för att nej, det här var nog inget för oss. Vi mådde inte bättre av det, vi kände oss inte tryggare och det gav inte oss någonting. När vi sedan såg agendan för eftermiddagen, där föräldraskap och relationer ingick, så kände vi definitivt att de två gafflande monster som hade förstört förmiddagen verkligen inte hade något att ge till oss.
Så vi gick hem efter att jag meddelat vår barnmorska varför. Hon är finska så jag vet inte om hon blev sur eller förstod.

Nu i efterhand är jag faktiskt rätt grinig. Hur fan orkar man? Jag förstår att man är orolig. Helvete, till och med jag är orolig ibland. Och det är ju inte så konstigt, vi bär ju trots allt på ett liv tillsammans. Men att oroa sig över saker och ting som man absolut inte kan kontrollera är absurt. Och alla dessa jävla
hur vanligt är det?

Hur blir man hjälpt om man får reda på att man klipper i slidöppningen på tre procent av alla som förlöser?
Don't worry! Hade jag lust att vråla flera gånger! Om ni hamnar i den situationen så hamnar ni i den situationen. Jag har svårt att tänka mig att samma människor lever sitt liv utanför graviditetsvärlden och ifrågasätter allt de gör på samma sätt. Men tänk er om de gör det:

Tunnelbanan: Hur vanligt är det att det är försenat?
Bilen: Hur vanligt är det att man kör onykter?
Flyget: Hur vanligt är det att man fastnar med röven på toaletten och inte kommer loss utan får vänta hela vägen med arslet fast mot toasitsen utan någon möjlighet att komma loss förrän lufttrycket i kabinen minskar?

Man skulle kunna gå runt och vara bekymrad över hela jävla livet, hela jävla livet. Men hur kul är livet då?
Jag brukar faktiskt vara smånegativ själv för att förbereda mig på det värsta. Det gör jag även nu mentalt, men jag går inte runt och fasar över en massa ingrepp under förlossningen.

Om det händer så händer det. Och om det gör det så vet jag vad jag kommer att göra.

Don't worry.
About a thing.
Cause every little thing.
Is going to be alright.

onsdag 18 juni 2008

En förvirrad far

Ibland, när kreativiteten är på bottennivå, är det skönt att ha en halvt isolerad plats att gömma sig i. Eller snarare en plats där det går att vara lite ärlig mot sig själv. Jag är minst sagt lite tankspridd just nu. Vet inte om det är konsekvensen av en extremt hektisk vår. Men just nu är det lite svårt med strukturen för mig själv.

Igår såg jag fram emot andra träffen för pappagruppen som jag är med i. Första gången jag gick i maj var jag lite skeptisk, i synnerhet när han som höll i gruppen kändes väldigt långrandig. Men gruppledaren var inte långrandig utan tvärtom väldigt bra. Han lät alla pappor prata och diskussionen utgick sedan från vad alla sa. Farhågor, komplikationer, tankar och tips sprudlade ut och om jag kom dit som en torr svamp var jag alldeles genomblöt när jag gick därifrån.

Men när jag gick upp på barnmorskeavdelningen i Solna möttes jag av skeptiska ögon.
"Pappagruppen? Den var igår, det är ingen träff idag."
Jag blev sjukt besviken. För det är bara tre träffar och den kändes som sagt riktigt bra förra gången. Nåväl, ingen idé att gråta över spilld vodka, får ta sista träffen 21 juli. Om jag kommer ihåg det..., ovanstående miss är en i raden av flera på senare tid.

Lisa var annars hos barnmorskan dagen innan (dvs samma dag som pappaträffen var...). Hon har bra värden fysiskt och det verkar även som junior i magen har det. Vi har dock gått från att ligga på kurvan för hur stor livmodern är till att ligga över kurvan. Helt logiskt tänker jag, för det här ska helt enkelt bli ett exceptionellt barn!
Och den framtida avkomman lever verkligen om i livmodern. Antingen är det otålighet eller tecken på spontan kreativitet, för det är ofta det rörs om i magen. Lisa verkar lite trött på det. I synnerhet på alla sparkar som revbenen får från krypet.

Kryp, junior, barnet, avkomman..., det är svårt att benämna vårt barn på något annat sätt när man inte vet vad som finns där i. Kanske är en anledning till varför allt fortfarande känns lite surrealistiskt och smått diffust. Pappa? Jag? Näh...
Sedan tittar jag på nyinköpta barnkläder och på Lisas mage och blir påmind om att det minsann finns något där i och att det väntar på att få komma ut väldigt snart för att säga "Hello! Is it me you are looking for?".

Vi har inte ens kommit på ett namn ännu. Albert är fortfarande högaktuellt som pojknamn men flicknamnet lyser fortfarande med sin frånvaro. Lisa försöker dock alltjämt med flera förslag. Senast idag över telefon:
L: Du! Vad sägs om Ronja?
A: Ronja?
L: Ja!
A: Tillbaks till ritbordet Lisa...

Vi är inte helt överens när det gäller namn som sagt. Men jag tror nog att det skulle hjälpa om vi kom överens om ett pojk- och flicknamn. Då kan vi kalla barnet för Albert/Gulligullan istället för anonyma saker som "barnet". Hur som haver ångrar vi inte att vi inte tog tillfället att ta reda på barnets kön. Det ska ju bli lite av en överraskning när det väl är dags!

Ikväll vankas det match mot vår elaka granne i öst, Ryssland. Dessvärre tror jag att det blir stryk, tyvärr. Sedan väntar en långfärd till Öland imorgon för att fira midsommar!

söndag 15 juni 2008

Karolinska och en typisk idiot

I veckan gick vi till Karolinska sjukhuset. Jag var trött. Trött på jobbet. Jävligt trött på jobbet. Men det var bara att försöka bolla in lite ny energi, även om jag kom hungrig till träffen som skulle vara i två timmar.

Lisa och jag skulle få en inblick i hur allting fungerar på KS. Allt från hur man kommer in, till hur de beter sig och hur saker och ting inför förlossningen fungerar. Det var väldigt bra. För hur lugn man än känner sig inför förlossningen så påminns man om en miljard saker som man inte tänkt på innan.

Hur som haver så ska jag inte bubbla så mycket om epiduraler, var man ringer och hur lugn man ska vara. Vi gör istället ett nedslag i den svenska människans hjärna. Enligt Fredrik Lindström och showen "svenskar är också människor" så är svensken extremt statistik fokuserad. Ett bevis på det kom efter en kvart när sjuksköterskan som håller i informationen pratar om förlossningar i sätesläge. En fråga kommer från publiken...

Typisk svensk: Hur vanligt är det?
Informatör: Tja, jag vet faktiskt inte, hur många råkar ut för det? (frågar sin kollega bredvid)
Typisk svensk: Hur många procent föds så?
Informatör: Tja... jag vet inte...

Till slut konstateras det att det är väldigt ovanligt. Men svensken ville veta. Han ville hur stor chans det var att han skulle utsättas för en förlossning i sätesläget. Tyvärr var inte det det enda han frågade om under kvällen. Och då gick han från typisk svensk till typisk idiot. Ett axplock:

Typisk idiot: Kan det inte vara som så att barnen gråter också för att något är brutet? (angående en bild som visar att barn gråter efter mat)

Typisk idiot: Alltså, jag har har hört om kvinnor vars bröst nästan sprängs. Och jag har en halvbror som det blev så på, hur vanligt är det? (angående ammning)

Nu kommer vi inte ihåg mer men killen ställde flera liknande frågor. Hela salen drabbades av en kollektiv skamcancer så det förklarar nog varför vi redan förträngt det mesta. På sista frågan, som faktiskt var den sista han ställde, hade jag dock extremt svårt att hålla mig för skratt eftersom det tog han i runda slängar en minut att ställa den.

My god. Tänk om man får träffa honom samtidigt på förlossningen...

Det är knappt tio veckor kvar...

onsdag 11 juni 2008

SWEDEN - HELLAS 2 - 0

Hur många greker krävs för att stoppa en svensk?
Svar: Fler än tre!

Argentina hade Maradona.

Brasilien hade Pelé.

Tyskland hade Beckenbauer.

Italien hade fenomenet Gigi Riva.

Nu har ÄNTLIGEN Sverige fått en bollkonstnär som kan göra det otroliga med en boll. Ladies & Gentlemen, idag hyllar vi Petter Hansson! Mannen som verkligen gör det man inte tror att det går att göra på en fotbollsplan!

måndag 9 juni 2008

Det äckliga moderna som vi kallar för... Datorn

Efter en långhelg i rekordlågt tempo känner jag att det samlats tillräckligt mycket på min alltmer krympande hjärna för att skriva någonting. Tyvärr inget positivt utan mer sådant skit som har med det där moderna att göra...

När vi kom hem från USA märkte jag snabbt att saker och ting inte stämde speciellt bra med datorerna. Farhågorna bekräftas när det visar sig att kompisar får konstiga meddelanden från min messenger på datorn... Typ "klicka här för gratis gratis".
Det visar sig sedan att den stationära är infekterad med fem miljarder virus. Den bärbara är också skadad men räddas, men den stationära blev mer eller mindre utslagen.

Så för att råda bot på detta så gjorde jag följande saker. Och när ni läser detta så kommer ni antingen tycka två saker. Alex vet inte vad han gör med datorn. Eller så håller ni med mig och tänker att det var bättre förr...

1) Jag spenderar en helg med att försöka rädda datorn. Alla virus rensas bort, allt spyware rensas bort. Men problem uppstår på datorn. Det går ej att surfa och datorn är slö.

2) Jag lägger över allt som är viktigt på datorn på den ena hårddisken i datorn, framöver kallad "räddningshårddisken". Detta gick utan bekymmer. Jag försöker sedan att ominstallera windows på datorn. Det går åt helvete...

3) För antingen hittar inte datorn hårddisken, framöver kallad "Titanic", då jag vill installera windows på i Biosläget eller så blir det fel på installationen när jag kör från Windows...

4) Jag blir djupt deprimerad, men tänker att om jag bara formaterar Titanic så löser det sig. Så jag köper ett externt kabinett som rymmer två hårddiskar för 500 bagis. Jag testar på räddningshårddisken och det fungerar fin fint. Jag får tillgång till allt jag räddat och stressnivåerna sjunker åtminstonde ett steg...

5) För att höjas sju snäpp i nästa!!! När jag ska installera Titanic i kabinettet så visar det sig att det är en SATA-hårddisk och inte kombatibelt med det externa kabinett som jag köpt. Jag kan alltså inte formatera hårddisken...

6) Jag gråter en skvätt i ren frustration och försöker på nytt fixa den stationära genom att uppdatera alla drivrutiner, men förgäves.

7) Jag tänker sedan att om jag köper en ny hårddisk så kan jag använda den för att rädda den stationära. Borde ju fungera eller hur? Sagt och gjort, jag köper en 500 gb stor ny hårddisk, framöver kallad "Wasa" för 800 bagis på Webhallen.

8) Wasa är av samma typ som räddningshårddisken. Så den ska utan problem kunna rymma i mitt externa kabinett. Varför vill jag sätta den i min externa kabinett undrar ni? Jo, jag tänkte att jag ska installera windows på den mindre hårddisken och använda lyxiga Wasa för att bara lagra information.

9) Problemet är bara att helt plötsligt så fungerar inte det externa kabinettet till den bärbara. Den hittas inte alls. Jag försöker i minst en timma men förgäves. Vad är fel? Jag tar ut hårddiskarna och tänker att jag får skruva ur dom igen, jag kanske la in dom fel.

10) Då har en skruv fastnat i Wasa vilket gör att jag inte kan skruva loss den. Den sitter stenhårt. Det går inte att lossa på den. Jag försöker allt i 45 minuter. Ger upp. Skriker ut ett avgrundsvrål som får grannen att krysta till ett "Jösses". Slutar upp med att jag klipper i metallen för att få loss hårddisken. Därefter skruvar jag isär skruven med en avbitartång.

11) Jag testar att bara köra räddningshårddisken i det externa kabinettet. Då fungerar det givetvis glasklart igen...

12) Med tårar i ögonen ger jag upp och tänker att nu tar jag bara Wasa och installerar Windowshelvetet på den. Jag lägger in den i den stationära datorn. Startar igång. Ser att datorn hittar hårddisken utan problem. Försöker sedan att installera men...

13) Då hittar inte windows hårddisken *skrattar hysteriskt*


För den som säger att datorer löst mycket vardagliga problem har jag inte mycket att argumentera emot. Men ovanstående visar att den skapar en hel del också... Lägg till en dunderförkylning som vi båda haft ett antal dagar så svider det ännu mer.

Vi kan ju avsluta med två positiva grejer så att det inte blir för ödesdigert här!

1) Det framtida barnet växer i kontinuerlig takt.
2) Jag har inte slitit av mitt korsband i knäet! Var på Karolinska idag, kontentan är att det lilla som finns kvar av min menisk är helt slutkört. Så om ynka två veckor vankas det en artoskopi (titthålsoperation). Känns skönt faktiskt att det inte är allvarligare. Hoppas bara att det går att fixa.



söndag 1 juni 2008

ABBA och en hippie

ABBA och hippie


Igår var det fest och temat för festen var - ja, det kanske inte är helt glasklart med tanke på bilden ovan. Men visst liknar Alex Benny Andersson i en tidig version?!!

Hur som helst. Min svägerska och hennes bästa kamrat hade gemensamt 40-års kalas i en trevlig lokal. Vi kan väl ha varit runt 50 personer, några mer utklädda än andra. Mina bröder var två av dem utklädda, se själva....


Den yngre varianten (kanske svårt att se med blotta ögat vem som är den yngre, men det är den längre av dem) vann dessutom kvällens bästa utklädnad. Och visst var han en värdig ABBA vinnare! På bilden saknas korken som annars satt på huvudet.

Sen har vi kvällens värdpar tillsammans med deras äkta makar som mer än gärna ställde upp på att "leka" ABBA. En stor applåd till dem. Och till valet av kläder, det var mycket likt Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid.


Jag för min del kunde inte få igen dragkedjan på den tilltänkta plyschoverall jag hade tänkt gå klädd i, så det fick bli en mammaklänning istället. Och det gjorde inte så mycket. Jag fann min plats efter middagen - i baren. Fast bakom. Eftersom jag inte får dricka själv, fick jag se till att andra drack.


Och det gjorde folket så snällt så. Mer och mer. Men innan baren stängde hann dessa pojkar med ett byte....


Och der var inget tokigt byte! Kvällen började lida mot natt, det hade varit en mycket trevlig afton; Tack för det ABBA!

Även en hippie behöver vila!


Idag är det dagen efter och så här har dagen mestadels varit för en viss person på Blomgatan 22. Liggandes. Den fyrbenta familjemedlemen har då och då gjort honom sällskap.