- Ikväll är sista dagen i ditt liv som du är fyra år, sa jag till Norah och gav henne en legobit.
I samma stund som jag sa meningen ångrade jag den direkt. Det var inte menat så. Men det lät så dramatiskt.
- Kommer jag bli fem då? Svarade hon och sträckte sig efter legobiten.
- Ja, då blir du fem.
Norah har lovat flera saker nu inför hennes kommande femårsstund - som exakt bör firas 12:44 onsdag den 4 september.
Bland annat har hon lovat att inte säga bajskorv längre. Hon har också lovat att inte reta Albert lika mycket. Och jag tror att både hon och jag vet att båda löften kommer att brytas redan samma dag men...,
... oj vad hon flyger nu.
I ålder.
I hennes sätt.
Den lilla osäkra Norah som stoppar fingrar i munnen, gömmer sig bakom mamma eller pappas ben och som ibland kan få känslomässiga utbrott för att hon fått fel bröd, för lite saft eller för att äpplet är felaktigt skalat.
Hon finns där fortfarande.
Men hon fasas ut nu.
Byts ut mot en äldre, modigare och bestämd tjej.
I slutet av semestern så var jag rätt övertygad om att jag hade en begynnande hjärnblödning på G. För då höll hon på att driva mig till vansinne. Det handlade inte bara om klassiska nej utan totala protestaktioner med en rebellisk attityd som dels var imponerande, dels framkallade stenåldershumöret i mig.
Det protestbeteendet har hon förfinat nu. Totalvägran har ersatts av argumentation. Av "jag håller inte med för att".
Samtidigt har hon lärt sig cykla helt solo nu, på ett väldigt imponerande sätt drar hon iväg på hennes stora cykel och trampar för fullt. I söndags körde hon också sparkcykel i nästan en halv mil. På väg till fotbollen kraschade hon totalt - grät stort men körde sedan på med blodiga knän och rispade armbågar.
Hon vill bli lämnad själv på kalas och dra hem till kompisar utan mamma och pappa.
Imorgon har hon önskat sig en basketboll och en skateboard i present.
Den lilla osäkra Norah är på väg bort.
Den äldre, mer modiga Norah är på väg att ta över.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt till det. Stolthet sköljer över mig.
Hon tar steg i livet.
Det är jag som delvis ligger bakom det.
Men där finns även seperationsångesten. Jag märker det när jag kommer hem. Hon blir glad, vi kramas. Vi hänger en stund om hon vill det, men ofta vill hon vara i sin egna bubbla.
Den där tiden med lilla Norah är förbi.
Och jävlar vad jag kommer att sakna den.
Men nu börjar tiden med stora Norah.
Och det sker genom att vi imorgon firar världens bästa femåring!