torsdag 4 mars 2010

1½ år pigg Norah och 2 krassliga paranteser!


Idag fyller jag 18 månader!

Idag fyller vår finaste Norah 1½ år! Hurra Hurra hurra! Tänk att det var ett år sedan hon låg stilla på soffan och lekte glatt med det som fanns att tillgå..


.. eller sov en lur


.. och spejade på livet!

Hon var pigg och med i matchen redan som 6-månaders, men det har hänt mycket på det senaste året! Inte bara det att hon nu går, springer och kommunicerar utan.. Det är nått större. Jag har tänkt på det mycket idag, hur häftigt det är att få vara med om och se ens barn växa upp. Inte bara växa upp som i att bli stor utan att få se och vara en del av skapelsen av en egen individ! Många pratar om miljö och arv och att det är det som formar ett barn till att bli en individ. Och jaa men är det så enkelt (svårt?). Det känns så mycket större när man tänker på att jag och Alex skapat/format Norah!

Imorse när jag lämnade Norah på dagis så sa Norahs fröken; "Norah är så framåt för att vara första barnet" Och visst är (och ska alla föräldrar vara) vi stolta som har lyckats! Som förstagångs föräldrar slåss man med tankar om att gör jag rätt nu, ligger barnet rätt, får den i sig tillräcklig med mat, ska den sova igen? Och att sen (!) få ett kvitto på att barnet är framåt och tar för sig av vad livet erbjuder - det tycker jag är stort!

Så idag är vi extra malliga här hemma. Fast egentligen borde vi inte vara det med tanke på rådande hälsotillstånd.. I början på veckan så var det jag som hade ont i kroppen och en stundande förkylning. Jag var för sjuk för att vara på jobbet men för frisk för att vara hemma så därför fick det bli en arbetsdag hemifrån i tisdags. Det gjorde gott för jag blev inte sämre i alla fall :) Igår var det dock den andre förälderns tur. Alex klagade på ont i kroppen när vi skulle lägga oss. Imorse när jag stod redo att bege mig till jobbet hörde jag ett svagt rop (på hjälp..) från sängen "Jag tar mig nog inte upp, kan du lämna tror du?". Norah och jag kom hem till ett tyst hus strax innan fyra.. vi åt middag, bakade smarrig banankaka (nått ska man ju få på sin 1½ års dag!!) och gjorde alla kvällsbestyr - då kom Alex nerstapplande från övervåningen! Norah sprang fram till hans famn men märkte nog ganska snart att det inte är lika mycket fart i farsgubben som det brukar, så hon återvände till mig ganska snart..

Nu har både jag och Alex klarat oss himla bra från influensa på senaste tiden så vi ska inte klaga. Och det gör vi verkligen inte :) Och Norah, hon är piggare än både hennes föräldrar är tillsammans :)

Nu hoppas vi snart vara på bena igen för vem vill vara sjuk när det är helg?