En viss schizofren känsla infann sig. För hade vi längtat efter att få en flytt överstökad. Och så flyr vi fältet när det är som mest stökigt hemma. Märkligt värre.
Men i tio dagar var vi som sagt på Öland. Och här kommer två inlägg som ska försöka sammanfatta det utan att bli för mastodontartat! Vi vet om att det är förskräckligt sent men ni vet, better läjt thän äver.
Efter att ha rest på onsdagkvällen så anlände vi efter ynka 4:20 h på Öland. En klockren restripp som var lätt för tjejerna (vi reste i konvoj med Molly, Sandra och Tobias). Dagen
efter började äventyr för Norah:
"Är ni syskon med Mamma?"
Frågade Norah nyfiket när söta och dumma kor kom fram för att säga hej. Korna i Ryd är världens mest sociala men ändå skärrade djur enligt en oberoende undersökning. De kommer fram och nosar men hoppar tio meter i luften om du rör handen lite för snabbt.
Lisa plockade blommor till en krans för vår lilla Norah.
Norah prövade gungan i Bert & Maries, Sandras föräldrar, trädgård. Hon gillade den = )
Oh, en studentspade som Sandra haft. Fin!
Jag är trött.
Men inte trött nog för att brottas med pappa!
"Vad tycker du om gurkan idag Norah?"
"Den har varit bättre Molly. Den har varit bättre"
Norah nakenfis på klapphumör hos mysiga Marie.
På fredagen väntade midsommarafton. Norahs första och eftersom vi traditionsenligt var i Ryd så fick hon som barn uppleva en "Rydisk midsommarafton". Efter att byborna börjat morgonen med att "offra" tio getter för att sedan bada i deras blod samlas alla barnen för en... ... traktortripp! Syftet är såklart att hämta grönt och fint för midsommarstången. Och här fick såklart alla småtjejer plats!
Snygg klänning du har Molly!
Jag trampade efter, glad som bara den över att få transporteras bakom tjejerna. På bild även Sandras syster Diana med Siri.
Norah och Molly på traktorn.
När traktorn stannat till fick Tobias agera mysfarbror för alla tre töser.
Själv trampade jag hem, snabbt som ögat, för att hämta babybjörnen. Jag hade nämligen tänkt cykla hem med Norah. Det var nämligen en bra grusväg som inte hade någon trafik. Och cykeln gick i gångfart. Likväl så skulle en fjant göra sig till och så uppstod "Hjälmtvångsincidenten"
Jag och Norah gör oss redo för cykeltur.
Vi cyklade långsamt bakom traktorn. Folk log mot oss, vissa skrattade. Förutom en man med två barn. Hans mörka blickar mötte inte direkt mitt och Norahs leende. Helt plötsligt kommer följande:
"Hjälmtvång!" Han yttrade det ungefär på samma sätt som en neanderthalare skulle sagt det. Jag var konfunderad och fattade inte riktigt.
"Va?" svarade jag.
"Hjälmtvång!" kved mannen ur sig igen.
"Jaha" sa jag och försökte lugna ett temperament som var hundragradigt inombords. Det blev inte bättre av att hans två döttrar sedan började predika för mig om hjälmtvång. Borde jag haft hjälm? Rent principiellt ja. Men här cyklade jag inte i 20 km/h på asfalt. Jag rullade i gångfart bakom en traktor på en otrafikerad och mjuk väg. Mannen å andra sidan var överviktig och satt på kanten av en skraltig vagn med sina två döttrar.
Utan hjälm så klart...
Om jag blev irriterad på honom? Absolut inte....
Efter att ha pratat ilsket om "fettot på vagnen" så tystade alla mig med kaffe. Här försöker jag och Tobias att se muskulösa ut.
Norah fick pröva på krans för första gången!
Och hon trivdes som vanligt på pappas axlar.
Att få ett gruppfoto med tre kransar var dock omöjligt...
Men det gick (nästan) till slut.
"AT-DAH!"
Vi åt en härligt god tidig middag med lika härligt god ölandsschnaps som värdparet bjöd på. Tack Bert = )
Norahs aptit var det inte något fel på...
Efter maten började Tobbe och jag att spela lite boll. Norah och Molly satt bredvid och framförallt Norah blev galen när hon såg bollen flyga fram och tillbaka. Hon andades upphetsat, skrek ut och krävde till slut att få vara med.
Om jag var stolt som pappa?
Gissa...
Med viss assistans kunde Norah få bollen att flyga. Och med ett stort skratt visade hon vad hon tyckte om det.
Och passningsspelet med Molly var inte alls pjåkigt!
Vi avledde Norah en stund på gungan. Men frestelsen efter bollen blev för stor för Norah som började krypa över hela gräsmattan...
Hon och Molly passade dock på att hälsa på Casper.
Och vi, vi passade på att låta Kurre få dofta på en värld han inte upplevt på nästan två år. Det gick sådär, men det var uppenbart att han tyckte det var både spännande och skrämmande samtidigt!