torsdag 4 april 2013

Ett nästan brutet ben och en härlig påsk


Tid. Det var ju det här med tid. En bristvara, tyckte jag, redan innan mina guldklimpar gjorde entré i mitt liv. Jag tyckte jag skrev rätt nyligen. Men tiden flyger. Och när jag nu ska göra ett inlägg om påsken så är det nästan en vecka efter långfredagen. 

Men jag har mina skäl, och ett av de främsta borde jag kanske gå in på innan jag skriver och visar en riktigt fin påskhelg (som var underbar för Albert och Norah). På långfredagen var jag ute med Norah och hennes kompisar i området, Olivia och Alice. Vi hade varit ute ett par timmar och jag kände att det var dags att lämna respektive barn till föräldrar och gå hem för lunch. Trots allt hade jag tänkt åka in och träna på jobbet och samtidigt ta med mig Albert. 

Men så skulle tjejerna bara göra en grej till. En sista grej. En bra bit bakom  vårt parkeringsområde sprang de in i skogen, jag efter. Sedan ser jag hur de åker kana ned för en lång stensluttning. "NEJ" säger pappan i mig. När Norah åker ned blir det olyckligt, hon kanar in i ett träd och jag springer ned för att hjälpa henne. Men det skulle bli tvärtom. Jag halkade, benet vek sig och jag fick kroppen över. 
Det. 
Gjorde.
Sanslöst ont. 

Jag skrek galet mycket. Tjejerna var duktiga och gick och hämtade hjälp, för jag kunde inte röra benet. Helt övertygad om att foten var bruten blev det färd till sjukhuset. En läkare undersökte och konstaterade att "det nog minst rörde sig om en spricka i benet". Men nada visade röntgen. Allt är intakt i benet. Men en vecka efteråt gör det fortfarande galet ont. En olycka som känns alldeles klassisk Alex. Jag är en olyckskorp tycker många. Själv tycker jag att jag bara har lite otur. 
Eller något. 

Så påsken inleddes med ett besök på akuten och med smärtor som fortfarande är jobbiga att dras med. Men jobbigaste var det nog för Norah. Dels att hon fick se mig skrika så mycket av smärta, dels för att hon såg väldigt tagen ut. Det var många tårar som fälldes när jag åkte iväg med Alice pappa. 
"Om pappa dör, får jag en ny pappa då?" frågade hon Lisa när jag var borta. 

Hon var väldigt gullig under kvällen sen kan jag meddela och ville hjälpa till med precis allt. Och dagen efter bar det iväg under smärtsamma former som lindrades något av morfintabletter. Mot Ransta och en riktig kusinträff! Broder Paul hade kommit upp med Moa och Wilma så det blev sex kusiner under samma tak med Ian och Julia. Det var en riktig höjdare. Och om jag var lite deppad över att jag inte skulle orka vara så aktiv behövde jag inte bry mig. För vi såg knappt barnen utan hörde mest hur en skrattande elefanthjord förflyttade sig från punkt a till punkt b. Trots att Norah och Albert inte träffat Moa och Wilma på ett tag gick de ihop som ler och långhalm. 

Paul tog många bra bilder och jag lyckades även sno några från David. Så idag blir det riktigt fina bilder. Vilket var tur, för på vissa saker hade jag inte möjlighet att vara med. 


Som sig bör på påsken så hade vi påskjakt. När Norahs lycka över att ha funnit sitt ägg gick inte att ta miste på. 


Albert fick jackpot direkt. Han lockades direkt till lekparkens tåg, och se där, där fanns också ägget med hans fina namn på! 


Moa och Norah hjälpte till att hitta alla. 


Med under påskhelgen fick vi tacksamt ta med oss Sveriges sötaste katt - Kurre. Det trots att David är allergisk. Det tackar vi, och Kurre, stort för! 


Albert trycker in något i munnen. Något han tycktes göra ungefär varannan minut under påskafton. 


 Och när han inte tryckte in något i munnen, ja, då stod han och skalade det. 


Julia, Wilma, Norah och Moa pysslar i köket. 


När Norah blev bekväm, vilket oftast tar tre minuter, så vill hon vara en nakenfis. Något som alla kusiner tog efter. 


Sa vi förresten att världens sötaste katt fick följa med? 


Under påskaftons kvällen så var jag rejält smärtpåverkad, vet inte hur mycket det framgår på det här fotot men jag, Jessica, David, Paul och Lisa hade trevligt ändå.


Dagen efter blev det utflykt, och jag bet ihop och följde med på kryckor. Albert, i en lånemössa, här med Wilma.  


I den här backen, i riktigt skön sol, hade ungarna ett par roliga timmar.  


 Albert pekar ned för backen samtidigt som Norah rättar till mössan för 752:e gången för dagen. 


 Årets grillpremiär avklarad! Inget smakar godare än en varm korv utomhus. 


 Jag var rätt immobil, men jag fick fin sällis av Julia som tyckte att jag skulle få bära hennes mössa ett tag. 


"Varför visar han inga bilder på Lisa då..." hör jag hur det stönas på andra sidan skärmen. Så vi kvoterar in en bild!


Norah tar sats ned för backen och slidade snyggt. Men det var... 


... lite roligare att åka flera nedför backen. Tyckte Albert i alla fall!


Tack till familjen Ramsey och Paul för en riktigt underbar påsk. Nu tackar universums sötaste katt för sig. För denna gången.