lördag 30 augusti 2008

Vem du än blir så välkommen till livet

En och en halv dag kvar på augusti månad och fortfarande ingen bebis. Den 1 september och "partus" börjar närma sig med stormsteg.. Fast det förståss, bebisen kommer när den kommer.. inte när mamma eller pappa vill. För om vi hade fått bestämma hade vi redan ett litet knyte här hemma, ett litet liv som vi vill lära känna, lukta på och prata med. Men, du kommer när du känner för det, känn ingen press/stress.. mamma och pappa väntar så tålmodigt sååå..

Eller nått. Vad har vi ägnat oss åt då denna "nästa" vecka förutom att vänta, vänta, vänta, vänta!?? Ja förutom att inte gå omkring och vänta (!) har vi hunnit med ett besök på Gröna Lund, Alex har varit på fotbolls fantasternas mecka, derby. Jag har varit inne i stan och slagits med en massa folk och i torsdags besökte vi vår ordinarie barnmorska, Anneli. Vi hade nog trott vi skulle slippa visa magen för Anneli åter en gång, men icke.. Hon var som sig bör, som alla finnar är, lugn som en filbunke. Det var nästan obehagligt, inom mig ville jag bara ställa mig upp och skrika; "men ta ut ungen nu då, för bövelen..."

Att man kan känna en sådan här frustration över nått så stort och vackert. Vissa stunder vill jag bara "ge upp". Gett upp i bemärkelsen, "jag kommer alltid få leva med den här stooora magen". I detta idrottshem (!) skulle man kunna likna det med en fotbollsspelare som laddat en hel säsong (9 månader), kämpat och slitit, byggt upp en bra grund och teknik (lärt sig hantera sura uppstötningar, hittat sovställningar, ignorerat värk lite här och var och framförallt läst på hur förlossningen kan gå till, förberett det praktiska och det mentala)

Fotbollsspelaren ger sig så ut på planen. Kroppen känns i kanon form (förvärkar har pågått ett tag, sammandragningar likaså och magen är hård som ett spjut). Det är nu det ska ske, bollen ska gå in i mål denna match (förlossningen kommer att sätta igång denna dag)

Ja, ni förstår själva vad som händer. Fotbollsspelaren vankar av planen, nedstämd och uppgiven "vad gjorde jag för fel, varför blev det inga mål?" (jag vaknar nästa morgon och tänker "varför har inte vattnet gått, vill inte bebisen komma ut snart")

Nu är detta givetvis inte att likna vid en tävling. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi välkomnar dig du underbara, otroliga lilla liv När du än vill komma.

Inga kommentarer: